Nya Djurgårdsvarvet

Följ oss:

Historik

Den lilla strandremsa i kvarteret Grönland (omedelbart väster om Beckholmsbron), som ingår i Sjögårdens område under namnet Nya Djurgårdsvarvet, kan sägas utgöra en ringa kvarleva av det en gång stora och mäktiga intilliggande Djurgårdsvarvet. Detta har en intressant historia och försvarar en framskjuten plats i Stockholms maritima kulturarv. Vi har därför tagit med några rader om varvet även om det legat perifert till Sjögårdens område. Ursprunget är det på 1600-talet etablerade ganska anspråkslösa Båtsmansvarvet, som också kom att kallas Djurgårdsvarvet.

Beckholmssundet med nya Djurgårdsvarvet till vänster

År 1712 skapade Johan Lampa (välbeställd ålderman i bryggarskrået) en ny varvsrörelse på området. Verksamheten syntes genom åren inte ha varit särskilt lysande och 1736 överlät han området till den från Stettin inflyttade köpmannen Efraim Lothsack.

Under den korta tiden på 7 år som Lothsack ledde varvet blomstrade rörelsen och där byggdes ett flertal stora skepp, främst militära fregatter. Dessutom upprättades en stadsplan för Djurgårdsstaden, som växte upp intill varvet och befolkades av främst arbetare från de kringliggande varven och från Beckholmen.


Efter Lothsacks död 1743 fortsattes verksamheten ett par decennier av hans änka Juliana Brandel, som gifte om sig med rådmannen, sedermera borgmästaren i Stockholm, Gustav Kierman. Denne kunde genom sina politiska förbindelse skaffa varvet betydande beställningar från såväl Krigskollegiet som handelsrederier.


Efter makarna Juliana och Gustav Kiermans död köptes varvet 1767 av ett konsortium med ett antal intressenter, bl.a. handelssläkterna Grill, Petersen (båda betydande delägare i det svenska Ostindindiska Kompaniet) och Wahrendorff (ägare till Åkers styckebruk) samt framför allt den legendariske skeppsbyggmästaren Fredrik af Chapman, som blev varvets ledare en tid och efterträddes av sin bror Wilhelm när Fredrik fick överta chefskapet för Karlskronavarvet.


På varvet byggdes framför allt ett antal krigsfartyg inför Gustaf III:s Rysslandsäventyr. Men mest bemärkt är kanske Chapman-ritade kungajakten skonerten Amphion (byggd 1778). Jakten fick leva över hundra år (höggs upp 1884). Dess kajuta finns bevarad och kan beses på Sjöhistoriska museet. Den ursprungliga kungaslupen Vasaorden, även den ritad av Chapman, byggdes där 1774. Den förstördes av brand 1921 och repliken, som byggdes till invigningen av Stockholms Stadshus 1923, användes fortfarande vid officiella ceremonier och förvaras i Båthall 1 på Galärvarvet.


Under 1800-talets första decennier kunde så småningom grosshandlaren John Burgman förvärva aktiemajoriteten i varvsbolaget och på 1820-talet blev han och hans kompanjon och måg grosshandlaren Adolf Fredholm - efter att ha löst ut övriga aktieägare - ensamma ägare till bolaget. Verksamheten utökades och under de närmaste decennierna byggdes där ett stort antal skepp, briggar, skonare, galeaser och slupar.


John Burgman, som gjort stora insatser för Djurgårdsstaden och bl.a. bekostat uppförandet 1828 av den söta Djurgårdskyrkan, dör 1833 och varvet drives vidare av Fredholm. Efter 1850-talet minskas verksamheten dock alltmer då området blir för litet för de allt större fartygen och efter Fredholms död 1862 läggs varvet ned och arvingarna säljer tomten till Stockholms stad.

Området användes därefter en tid av staden bl.a. till att väga upp exportjärngods på den s.k. Järnvågen, som flyttats från Skeppsbron i Gamla Stan. Efter en brand 1873 degraderas området ytterligare och blir upplagsplats för vissa varor, bl.a. sill, samt får öknamnet "Sillhovet".


Södra Djurgården, som från början hette Walmunzö och senare olika förvrängningar av namnet, varav det vanligaste var Waldemarsön, har genom tiderna haft olika funktioner, från beteshagar och visst jordbruk under medeltid till kunglig jaktmark under stormaktstiden och förlustelse- och nöjespark under 1700 och 1800-talen. Lejonslätten (där Biologiska museet nu utgör centrum) minner om den tid då man i den s.k. Lejonkuhlan förvarade levande lejon, ursprungligen hemtagna av Drottning Kristina som krigsbyte från Prag vid mitten av 1600-talet. Lejongården fanns kvar ända till 1792 (se även under Galärvarvet).

Det stora området norr om Djurgårdsvarvet, den s.k. Djurgårdsslätten kom under senare delen av 1700-talet att bli centrum för det backanaliska och pastorala nöjesliv som Bellman skildrat främst i Fredmans Epistlar. Där fanns gott om utskänkningsställen och ett av dem, Gröna Lund, nämner Bellman på flera ställen i sin diktning. Det finns inga belägg för att en krog med det namnet verkligen existerat annat än i Bellmans fantasi, men namnet som åsyftar en intilliggande trädgårdstomt har knutits till det 1700-talshus som låg i norra delen av varvsområdet utmed Långa Gatan. Huset kallas även Bellmanshuset och har ganska nyligen genomgått en grundlig restaurering. Ett gott bevis för att Bellman vistats på varvsområdet utgör den väggmålning (en allegori över de olika elementen), som fanns i varvschefens bostad, det s.k. Apotekshuset, där alltså Chapman - och kanske också dennes företrädare baron Duwall, som var nära vän till Bellman - bott. Målningen, som mycket uppenbart måste ha inspirerat Bellman till inledningsmonologen i Epistel 22 ("Till de Nybyggare på Gröna Lund") finns fortfarande till beskådande i huset (som nu är tivoliledningens kontor).


Åter till varvsområdet som blivit "sillhov". Den från Berlin inflyttade snickaren Jacob Schultheis fick 1883 arrendera den nu mycket nedgångna ödetomten för att där bygga en karusell och förlustelseanläggning, Gröna Lunds Tivoli. Han flyttade senare själv in i Bellmanshuset, som han iordningställde inför Stockholmsutställningen 1897 och bodde där till sin död 1916. Ledningen för tivolit övergick till hans svenskfödda hustrus släkt. Mest kända tivolidirektörer under senare hälften av 1900-talet var ingifta John Lindgren och hans son med samma namn. John sr var för övrigt son till ägaren av konkurrenten Nöjesfältet, som etablerats 1920 på andra sidan Allmänna Gränd och som upphörde på 1940-talet då John övertog ledningen av Gröna Lunds Tivoli.


Nya Djurgårdsvarvet

På området öster om det gamla Djurgårdsvarvet låg vid mitten av 1800-talet en tomt, benämnd kv. Grönlandet. På denna fanns en herrgård med flyglar och bryggor samt en stor park och en trädgård.


Samma år som Djurgårdsvarvet las ned (1863) bildades Stockholms Ångslupsaktiebolag (SÅA). En viss kontinuitet från Djurgårdsvarvet innebar det väl när Adolf Fredholms äldste son, Ludvig fanns bland bolagets stiftare. Några år efter bildandet tog bolaget området Grönland i besittning som uppläggningsplats och reparationsvarv för sina djurgårdsfärjor och skärgårdsbåtar, Vid mitten av 1900-talet förekom även viss nybyggnad av fartyg, t.ex. livräddningskryssare. Verksamheten drevs av tre generationer Dahlström fram till 1966. I oktober 1970 förvärvade landstinget aktierna i AB Djurgårdsvarvet.


Därefter har området i stort sett "legat i träda". Området förvärvade mot slutet av 1900-talet av byggföretaget JM med avsikt att bebygga det med bostadshus. Sedan Stadfullmäktige i Stockholm avstyrkt bostadbygge på området planerar Djurgårdsförvaltningen att inrätta ett mindre varv för reparation och underhåll huvudsakligen av veteranbåtar samt ett gemensamt informationscentrum för Sjögårdens områden på Djurgårdssidan.


Hamntrafiken i Stockholm

Denna trafik har anor ända från 1700-talet då roddarmadammer ombesörjde transporter mellan stadens olika delar. Roddbåtarna låg stationerade vid roddartrappor. Några reguljära linjer fanns inte från början utan passagerarna fick själva bestämma vart de ville bli skjutsade. 1786 inrättades den första "roddarlinjen" mellan Skeppsbron och Blasieholmen. Roddarmadammerna - kända för sin rappa och elaka tunga - ersattes efter hand av populära dalkullor som rodde eller vevade sina sk. kullbåtar, som försvann först på 1850-talet då de ersattes av vevslupar och ångdrivna paketbåtar.


Det första ångslupsbolaget bildades 1853 och öppnade trafik mellan Riddarhusgränd och Röda bodarna (nuvarande Tegelbacken). Det tio år senare bildade SÅA kom mot slutet av seklet att dominera hamntrafiken med sin flotta av 54 ångslupar och ångfärjor med trafik på ett 20-tal linjer. Redan vid sekelskiftet började dock landtransporterna att konkurrera med sjötrafiken och färjornas antal minskade. Efter landstingets förvärv 1970 av Djurgårdsvarvet övertog Waxholmsbolaget SÅAs hamntrafikrörelse på linjerna Slussen - Allmänna gränd och Nybroplan - Allmänna gränd med sex djurgårdsfärjor. På senare år har Strömma Kanalbolag kommit in med kompletterande trafik inom området. Sjögårdens förhoppning är att vi skall se en utökad lokal färjetrafik på Stockholms vatten i framtiden.

Medlemsskap

Ansökan om medlemskap ställes till Sjögårdens ordförande Gunnar Haeger,

e-post: gunnar@haegerpartner.com.


Ansökan skall innehålla namn, ev. hemsidoadress, kontaktperson med telefon, postadress och e-postadress samt kort beskrivning av verksamheten.


Årsavgiften är f.n. 500 kronor och kan efter beviljat medlemsskap sättas in på Plusgiro konto nr 105 16 81-3.

Copyright @ All Rights Reserved

Syfte och mål

Under Sjögårdens tak är avsikten att samla alla föreningar, företag, institutioner och museer  som bedriver maritim verksamhet eller har ett maritimt inriktat intresse inom Sjögårdens område.


Förhoppningen är inte bara att skapa ett attraktivt turistmål med musealt intressanta inslag utan också att visa upp en levande traditionell båt- och fartygshantering i en genuin miljö samt genom utbildning vidareföra gammalt maritimt hantverkskunnande.



Hamnkvartersnytt

Sjögården ger ut informationsbladet HamnkvartersNytt med jämna mellanrum. Bladet införs på denna hemsida, men distribueras också per e-post till den som anmäler sin e-postadress till e-post: hamnkvartersnytt@sjogard.se