Galärskjulen
När Flottan på 1710-talet återtog besittningen av Skeppsholmen för att där förlägga Stockholms Galäreskader anvisades 1722 den södra delen av det område på Djurgården, som därefter kom att kallas Galärvarvet, för uppdragning och förvaring av ett antal galärer. Dessa skyddades till en början med enkla träkapell. Ganska snart flyttades emellertid galärerna temporärt till en galärhamn mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. Avsikten var att senare förvara dem i de planerade byggnaderna på Skeppsholmen, som sedermera kallats Fundamentshusen (se artiklarna om Skeppsholmen och Kastellholmen).
Efter prövning av flertalet alternativ beslöts äntligen 1752 att man på nämnda Djurgårdsområde – utvidgat österut – skulle uppföra 30 galärskjul. Hela arbetet, sedermera uppdelat i två grupper om 15 skjul, utlämnades på entreprenad till rådmannen Gustaf Kierman (mäktig representant för hattpartiet och medlem av sekreta utskottet). Denne lyckades trots mellankommande kostsamma incidenter och konflikter tack vare sin organisationsförmåga och starka politiska ställning ro projektet i land och kunde 1757 anmäla att entreprenaden var genomförd.
Dessa galärskjul, som nu benämndes Södra resp. Norra Arsenalen, blev synnerligen kostsamma inte bara i uppförande utan också framöver med hänsyn till alla nödvändiga reparationer och förbättringar. Den Norra Arsenalen förlängdes norrut redan under 1700-talet med ytterligare 30 skjul och byggnader för kanonslupar. Flottan av kanonjollar, ammunitionsbåtar m.m. växte i början av 1800-talet och området norr om Norra Arsenalen och fram till Lejonbron (gamla Djurgårdbron) tillhörande hovjägarbostället Lejonkulan (som Gustaf III upplåtit åt lejonvaktaren Qvarnström) måste annekteras för att där uppföra fem kanonjolleskjul med gavlarna mot nuvarande Strandvägen.
Ytterligare slupskjul kom att uppföras på den södra udden under mitten av 1800-talet och fram till 1870 behöll varvet i stort sett sin karaktär men mot seklets slut skedde en nydaning då många skjul revs och andra inrättades till verkstäder och förrådslokaler, ja t.o.m. en till flygplanshangar. Flera byggnader blev lågornas rov i en brand 1921.
Kvar finns nu endast två galärskjul. Efter ombyggnad har nu (maj 2012) Spritmuseet flyttat in.
Inom det forna varvsområdet ligger också Dyktankhuset från 1934 där marinens ubåtsbesättningar på ett realistiskt sätt tränade att ta sig ur en havererad ubåt. Huset förvaltas av Statens maritima museer och visas för allmänheten av Svensk dykerihistorisk förening.
Ett par nya byggnader vid Wasahamnen, uppförda 1942-43 och kallade Båthall 1 och Båthall 2, disponeras av Sjöhistoriska museet, det ena för förvaring och exponering bl.a. av äldre fritidsbåtar. Även kungaslupen Vasaorden kan beskådas där. Den ursprungliga slupen byggdes efter ritningar av Chapman. Den förstördes i en brand 1921 och det är repliken, som blev klar till Stadshusets invigning 1923, som förvaras här. Den användes fortfarande vid officiella cermonier.
Muren
Samtidigt som K.Maj:t sommaren 1752 fastställde att nämnda galärskjul skulle uppföras på Djurgårdsstranden beslöts att en stenmur skulle byggas för att skydda varvet.
Själva varvsområdet sträckte sig då söderut till Falckens backe (nuvarande Falkenbergsgatan, där det lilla tivolit Nöjesfältet låg en kort tid från 1920 till slutet av 1940-talet). Det tog rundlig tid att enas om en mur och t.v. uppfördes ett plank, som trots sitt med tiden skröpliga tillstånd (tidvis t.o.m. bitvis ersatt med en gärdesgård) fick utgöra varvets skydd till långt in på 1800-talet.
Det var först den kraftfulle chefsarkitekten Fredrik Blom (se artikeln om Skeppsholmen) som skapade ett underlag som gjorde det möjligt att under 1820-talet påbörja det vidlyftiga projektet med uppförandet av en tegelstensmur. Lång tid ägnades åt planeringen och tillverkningen av den överdådigt praktfulla portalen i tidens av romantiken inspirerade stil (ritad av Blom), men 1838 stod muren äntligen helt färdig.
Under Stockholmsutställningen 1897 revs ett stort stycke av muren när en del av varvsområdet skulle användas för utställningen. När den raserade murdelen året därpå återuppfördes fick den en delvis ny sträckning.
Galärvarvet försågs 1879 med en torrdocka och den fick tjäna som regalskeppet Vasas slutliga förvaringsbädd. Vasa, som byggdes på Stockholms Skeppsgård på Blasieholmen 1626-28 förliste utanför Beckholmen på sin jungfrufärd. Anders Franzén kunde 1956 lokalisera skeppet och efter fem års avancerat dykararbete under ledning av den legendariske dykarbasen Per Edvin Fälting lyckades man få upp fartyget till vattenytan.
Det tog ytterligare 27 år med kvalificerat konserveringsarbete (besprutning med polyetylenglykol) och restaurering i provisoriska lokaler innan man 1988 kunde flytta över skeppet till Galärvarvets torrdocka, som överbyggdes med det nuvarande museet, ritat av arkitekterna Göran Månsson och Marianne Dahlbäck. Den karakteristiska byggnaden har på taket försetts med repliker av överdelen av Vasas master i naturlig storlek. Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp och museet det i särklass mest besökta i Norden med sina 800.000 besökare årligen.
Vid Galärvarvspiren utanför Vasamuseet kan du gå ombord på Sveriges första havsisbrytare, s/s Sankt Erik från 1915 och se Europas största ångmaskineri, kommandobryggan och den vackra salongen. Ombord på fyrskeppet Finngrundet från 1903 visas livet ombord på ett av våra sista fyrskepp.
Vakthuset (corps de garde)
När galärskjulen hade uppförts blev behovet av bevakning av varvsområdet mer akut såväl med hänsyn till inbrotts- som brandrisk.
Tidigare fanns på den södra delen av området en mindre vaktstuga i trä, som man t.v. nöjde sig med att förstärka (framlagda förslag om stenhus ansågs för dyra). 1760 valdes en höjd mellan de bägge galärskjulen som lämplig plats för ett stenhus. Men på grund av pengabrist blev det återigen bara ett trähus.
Det skulle dröja ända till 1840 innan man på denna plats kunde inviga det eftertrådda vakthuset i sten. Det var återigen Fredrik Blom som höll i ritstiftet och skapade den kastelliknande byggnaden i tidens mode och korresponderande till galärvarvsporten. Den polisvakt som sedermera var förlagd där flyttades 1915 till varvets norra port, som numera är riven.
Gravplatsen har alltid varit ett bekymmer för medlemmarna i Amiralitetsförsamlingen. Kyrkholmen (den del av Blasieholmen där då den lilla Holmkyrkan i trä, som brann 1822, låg) var alltför liten för att rymma en kyrkogård och situationen blev inte bättre när den nya kyrkan kom till på nya Skeppsholmen vid mitten av 1800-talet, där marken intill kyrkan var klart olämplig. På 1500- och början av 1600-talen - medan örlogsvarvet fortfarande låg vid Logården - lär sjömännen ha begravts vid den församlingskyrka där de var bosatta och när skeppsgården flyttat till den första Skeppsholmen (d.v.s. Blasieholmen) var det många som valde kyrkogården vid den intilliggande Jacobs kyrka.
Efter hemställan till Stockholms Stad uppläts 1650 en plats intill Hedvig Eleonora Kyrka på Ladugårdslandet (kvarteret som nu begränsas av Artilleri-, Kaptens -, Skeppar- och Riddargatorna). Där blev det dock fullt efter danska kriget 1675-76 och ett nytt område måste avdelas på Djurgården intill det blivande Djurgårdsvarvet, vilket dock innebar ett intrång på Karl XI jaktmarker till dennes förtret, varför man ungefär samtidigt tvingades anlägga ytterligare en begravningsplats på Ladugårdslandet (där Stureparken nu ligger).
När Flottan 1680 lämnade Skeppsholmen minskade behovet av begravningsplatser under en tid, men efter koleraepidemin 1710 och Galärdivisionens upprättande 1715 blev snart begravningsplatsfrågan åter aktuell. 1741 anlades den nu så kallade Galärkyrkogården, några år därefter omgiven av ett plank Under tiden fram till 1826 användes parallellt även den av Karl XI fördömda begravningsplatsen vid gränsen till Djurgårdsvarvet (kallad Amiralitetskyrkogården), dock beskuren vid uppväxten 1735 av Djurgårdsstaden. Bägge kyrkogårdarna skulle i första hand gratis användas av ”Kronans gemena arbetsmanskap”, men även andra kunde använda dem efter tillstånd av och betalning till mannen med den stiliga titeln amiralitetskrigsmanskasseräntmästaren.
Galärkyrkogården
Ett par pikanta situationer kan vara värt att notera. Omkring sekelskiftet 1800 uppstod en tvist mellan dödgrävaren och kyrkoherden i Skeppsholms församling om rätten till hötäkten på de båda kyrkogårdarna, vilket ledde till att kyrkoherden fick höt på den nya Galärkyrkogården och dödgrävaren höt på den gamla Amiralitetskyrkogården. När man några år därefter måste utvidga Galärkyrkogården norrut måste man ta mark från det tidigare nämnda hovjägarebostället Lejonkulan, vars dåvarande innehavare som kompensation fick ”fritt begagna” det gamla kykogårdsområdet, d.v.s. han tillerkändes i praktiken hötäkten. Så småningom upphörde gravsättningarna på detta område, som lades för fäfot och John Burgman, huvuddelägare i Djurgårdsvarvet, fick 1827 tillstånd att förvärva tomten och lägga den samman med varvstomten.
Galärvarvskyrkogården utvidgades i ett par omgångar (1931 och 1962) .Sistnämnda år uppfördes också gravkoret. 1965 jordfästes här tio män och två kvinnor som återfunnits på det bärgade Vasa.